Thomas Di Leva

I veckan drabbades Gamleby i Västerviks kommun både av hagelstorm och snö. Samtidigt huserade här en kristen festival med tusentalet deltagare, som outtröttligt missionerat i ortens köpcentrum och på badplatsen. Ett antal bar T-tröjor med texten "Crew for God" på ryggen. Kanske visste de att svara på frågan som Thomas Di Leva ställer på sin senaste LP: "Vem ska jag tro på?"

     Folkparken, som också är ortens idrottsplats med fotbollsplan av välansat gräs, tennisbanor och hockeyrink, ligger precis där skogen tar vid. Byggnaderna är röda trähus med vita knutar. Där finns chokladhjul och en charmig liten gottkiosk som borde bli kulturminnesmärkt.

     Scenen är en lada, öppen mot läktarsluttningen. I entrén står en rar gumma och stämplar besökarnas händer.

     Strax före klockan elva, när konserten skall starta, har knappt 500 besökare i de övre tonåren kommit — inte alltid på så stadiga steg. På dansgolvet manövreras grammofoner och den enklaste ljussättning av en diskjockey, som faktiskt pratar mellan låtarna.

     Den här miljön är på intet sätt Thomas Di Levas naturliga element, men det struntar han blankt i.

     Fåntratten är en antihjälte som i svensk rock blivit rikligt representerad: Niels Jensen, Dag Vag och även Pugh Rogefelt när han kom med skivan "Ja, dä ä dä", hör i olika grad dit. Di Leva satte ändå rekord med sin utspökade, eländiga scengestalt och sina hysteriskt banala texter. Han blev genast en mängd svenskars teddybjörn och väckte andras hånskratt. Det är som det skall vara.

     Snart verkade det som hans extrema attribut blev en tvångströja — Di Leva började apa efter sig själv, gripa så hårt i banaliteten att den förlorade sin spänst. Men något har hänt.

     Nå inte i hans texter, som numera har en ansträngd, sökt enkelhet. Så underbara plattityder som "Dom va med varann" eller "Det är på riktigt, ingen serie som jag hamnat i" har nog Thomas Di Leva oåterkalleligt vuxit förbi. Men det är omöjligt att tro att mognaden lett honom till: "Hallå där söta lilla blomma, förlamad du ler. Hallå där söta lilla blomma, nu trampas du ner." Di Leva är inte uppriktig, han har vuxit ifrån ett språk, men ännu inte funnit något nytt. Texterna blottar en mycket vilsen artist.

     Däremot saknar musiken och scenuppträdandet varje uns av vilsenhet. Di Levas band spelar låtarna med styrka och musikaliskt mod, det är inte "trallirall" — det är rock, tjock rock. Själv har han en kejserlig pondus på scen, från sin entré och ända tills han lämnar den, och den spröda stämman är betvingande. Publiken grips ögonblickligen och finner sig bjudas mer än den betalade för, på en arena som är mindre än föreställningen håller för.

     Di Leva har vunnit mycket på att spela Brecht i Gävle. Det är musikteater, rakt igenom. Ständigt spelas roller, dramer och lustifikationer upp, sångerna är pärlor på ett band: ett skådespel som drivs konsekvent i mål. Strukturen är ungefär densamma som i David Bowies "Serious Moonlight Tour" och den roll Di Leva spelar befinner sig mitt emellan Bowies karaktär Screaming Lord Byron i videon "Blue Jean" och Sue Ellen i Dallas. Stjärnans förtvivlan och förfall — förvisso inget nytt tema, men i Di Levas tappning ändå en upplevelse.

     Scenografin är fylld av blå ögon, ett toalettbord och dito stol tronar högst upp. Di Leva pimplar Gordon's Gin, sväljer högvis med tabletter, flämtar, faller, sjunger med huvudet djupt ner i toalettstolen, våndas alla 50 komprimerade minuter som en Hamlet.

     Thomas Di Leva är bergsäker, aggressiv, krävande, och publiken, som sannerligen inte ställt in sig för detta, sveps med — även vakterna stirrar fascinerat leende.

     Här finns inget spår av den svenska Jonathan Richman som Di Leva förr skissat på, detta leder tankarna till Marc Bolan och den unge Iggy Pop. I sångernas sceniska kraft, som drastiskt ändrar deras betydelse, kommer stötvisa påminnelser om bandet Steppenwolf och deras en gång hyllade LP "Monster".

     Publiken älskar det — instinktivt. Upprepade gånger snuddar Di Levas händer vid deras när de trycker hårt mot avspärrningen och det slår små gnistor.

     När avskedet kommer är det vemodigt, trånande, som slutet i "Nalle Puhs hörna". Och man kan bara fråga sig vad sjutton han kan göra efter det här. Eller, med hans egna ord från den innerliga balladen "I morgon": "Vem ska jag föreställa — i morgon?"

     Det är värt att vara nyfiken på.