Tom Jones

Konserthuset

Reportage i DN november 1989





Det är inte lätt att vara karl. De stora manlighetssymbolerna visar sig vid närmare granskning inte hålla måttet. John Wayne fick frisedel från det militära för att han ansågs fysiskt otillräcklig, Elvis Presley var i ungdomen en blyg liten typ trots all brylcreme i håret och Tom Jones, "Tjuren från Wales", fick tuberkulos redan vid tolv års ålder, så han dög aldrig till att jobba i gruvan.

     I stället sjöng han på pubarna runt om i kolgruvedistriktet. Rock'n'roll, visserligen, men det måste ändå betraktas som lika olämpligt för en riktig karl som att äta paté.

     Han slutade skolan vid 15 års ålder, vilket i och för sig är rätt rejält. Men bara året efter gifte han sig med sin Linda - förmodligen den första kärleken och förmodligen för att han gjort henne på smällen. Sådant är det svårt att få en riktig karl till. Han är alltjämt gift med henne, och det är sannerligen blekt.

     Sin skivdebut gjorde Tom Jones med "It's not unusual", en låt som egentligen skrivits för Sandie Shaw. Så gör väl inte en karl.

     Konsten är uppenbarligen en kedja av illusionsnummer. Tom Jones blev kvickt en symbol för manlig urkraft, blott och bart genom den mörka rösten och att svettas ymnigt på scen.

     Transpirationen hade mer vittsträckta konsekvenser. På en nattklubb i New York tillhandahöll förtjusta damer servetter som han kunde torka sig i pannan med. Så var det plötsligt en kvinna som reste sig och demonstrativt drog av sig trosorna. Tom torkade sin panna och slängde tillbaka dem med orden:

     - Se upp så du inte blir förkyld.

     Snart upprepades hennes gest av mängder av kvinnor på varje konsert. I Las Vegas kastade de också upp sina hotellrumsnycklar på scen. Hur det än var ställt med Tom Jones manlighet hade kvinnorna därmed givit honom intyg på den.

     Han har i och för sig aldrig uttryckt något ogillande.

     Under 60-talet hade Tom Jones en hel bukett av allsångsvänliga hitlåtar: "Love me tonight", "Help yourself", "Green green grass of home" och - framför allt - "Delilah".

     Delilah var den otrogna flickan som skrattade åt den försmådde, tills han drog sin kniv. Refrängen är smäktande: "My, my, my Delilah! Why, why, why Delilah?" Han står där och bönar om att bli förlåten innan polisen kommer och tar honom. Ganska rått för en schlager, får man säga.

     Kontrasten mellan låtens makabra text och den tralliga melodin är lika gräll som den mellan Tom Jones svettiga manlighet och hans spjuveraktiga leende. Han är den siste på jorden att ta "Tjuren från Wales" på allvar.

     På konserten i Stockholm i år hade en kvinna konstfärdigt lindat en röd trosa om en rosenknopp. Tom torkade sig i pannan med den, hejdade sig och sniffade på den.

     - Vänta lite, sa han. Jag tror att jag känner den här flickan!

     På en annan trosa läste han i märkningen "Unisize" och frågade de muntra flickorna i doadoakören vad det betydde.

     - "One size fits all", svarade de. En storlek passar alla.

     - Var inte för säkra på det, sa Tom Jones.

     Det märkliga med denne maskuline pajas är att hans karriär inte gav med sig. Sin senaste etta på hitlistorna hade han med "Green green grass of home" 1966. Men så, förra året, kom hans version på Prince-låten "Kiss" och blev en slagdänga. "Tjuren" var tillbaka, fyllda 48 år men alldeles oföränderlig. Envis som synden.

     Som en hel karl.

Stefan Stenudd