Taube-dagarna

Uddevalla

Konsertrecension i DN juli 1989





Det är en kluven ära för skalden att hedras med festligheter så snart efter sitt frånfall. Uddevallas Taube-dagar, som genomförs för andra året, påminner både om Evert Tabues popularitet och om hans oförarglighet.

     Det är svårt att finna något enda uns svårmod eller eftertanke i alla dessa verser om tango på Pampas eller vals i Bohusläns kustlandskap. Taubes visors ordflöde är inte stötande, inte heller krävande för andra än sångarens artikulation.

     Det är nog ännu för tidigt att gissa om det bestående värdet i Evert Taubes diktning.

     Under flera decennier har hans visor varit obligatoriska på grundskolans musiklektioner - lika oundvikliga som en gång Luthers katekes. Taube blev för länge sedan kanoniserad i vårt land. Det brukar vara ett bra sätt att omöjliggöra en konstnär inför kommande generationer. Han måste vara fan så vital för att överleva att bli skolbarns läxa.

     Just denna upphöjda position verkade pianisten Stefan Forssén vilja skoja med när han arrangerat "Vals på Sunnanö" så att den framfördes simultant med "Du gamla du fria". Göteborgs kammarkör sjöng valsen och herrar Gunnar Eriksson, Olle Adolphson och Tomas von Brömssen sjöng nationalsången. De flöt märkligt väl ihop.

     Detta skedde på utomhuskonserten vid Gustafsbergs gamla havsbad, vid Taube-festens tredje dag. Kammarkören och Olle Adolphson stod för dagarnas intressantaste konsert. Valet av sånger och deras ordningsföljd var uppenbart genomtänkt, Gunnar Erikssons arrangemang skärpte sinnena till helspänn och Olle Adolphsons sång var den enda jag hörde, som förmådde blåsa liv i Taubes alltför bildstinna lyrik.

     Programmets akilleshäl var Tomas von Brömssens högläsning ur Taubes romaner - dels beroende på Brömssens distanserade, alienerade läsning, dels på att texterna i lika omöjligt hög grad som visorna behängts med dekorationer, med bilder som lyssnaren aldrig hann återskapa innan de löste av varandra.

     Sven-Bertil Taube, som uppträdde den fjärde och sista dagen, hade inga andra ambitioner än att tjoa fram musiken sådan som den lever i många svenskars huvuden. Det var inte lika intressant, men det imponerade ändå. Han tog i med sången och orkestern spelade med latinsk äventyrlighet, som om de ville säga att så märkvärdigt är det kanske inte - men kul.

     Stundtals lyfte det musikaliska temperamentet visorna från den tröttande välkändheten till något nytt och överraskande. Sven-Bertil, vars efternamn ibland tycks vara hans livslånga boja, visade att han har de där visorna i blodet. De blir självklara i hans mun - om än inte alltid tankeväckande.

     Mest främmande var Taubes sånger för Uddevalla Bäve lilla gosskör, som framträdde på Bohusläns museum tillsammans med trubaduren Frank Johnsson. Gossarna sjöng orden om Rönnerdahl och Fritjof Andersson, utan att ha det minsta chans att begripa vad de betydde. För dem var det blott ljud och toner.

     Eftersom de inte heller odlats i sin sång till en större musikalisk säkerhet - ibland trillade de längs verserna så okontrollerat att det var ett under att de återfick balansen - blev det hela rart och gulligt, på det vis som barn helst ses i alltför prydliga miljöer. De påminde om skolans tvångsmatning med Taube.

     Jag undrar om han själv uppskattade att vara ett moment i barns uppfostran.

     Hur pass mycket liv är det i Taubes musik? Visst sjungs han vid korvgrillning och lägereldar, på 50-årsskivor och praktiskt taget varenda viskonsert i landet. Men beror det egentligen på mer än att han är allom välbekant? Har Taubes visor ett väsentligt innehåll som den svenska folksjälen törstar efter?

     Jag undrar. Kanske kommer andra sidor av Taube att spira när fler år gått, kanske får vi då upptäcka delar av hans skaldande som inte är så alltigenom rekorderliga. Men tills dess är han nog ett lika opassionerat inslag i vår vardag som "Ring så spelar vi" och Stefan Mählqvists nynnande introduktion till "Boktipset".

     På fredagkvällen ställde hotell Riverside i Uddevalla till med tangokväll. I Taubes anda skulle dansas tango hela natten och tangomästare skulle koras. Endast en handfull gäster hade lockats till krogen och dansbandet spelade inte en enda tango - inte heller någon låt av Taube. De höll sig krampaktigt till dansorkestrars speciella repertoir.

     Förmodligen har den mycket mer att göra med svensk folklighet idag. Man påminns om Lill Lindfors och Svante Thuressons sång "Axel Öman", där sjömannen vaknar upp till en tid som inte är hans storhetstid ett dugg lik:

     "Flickan i Havanna har stängt sin dörr."

Stefan Stenudd