Ulf Lundell

Scandinavium Göteborg

Konsertrecension i DN oktober 1989





För ögonblicket är ingen mer konsert bestämd än denna enda i Göteborg. Unikum passar Ulf Lundell lika bra som den sladdriga vita skjortan och jeansen som avslöjar anatomins otillräckligheter. Han trivs med att ge sin konsert som om den vore den enda någonsin.

     Annars är det skönaste med detta det yngsta av våra nationalhelgon att han skyr sin gloria - i alla fall blygt hukar huvudet under den. Ulf Lundells stämma har minst lika tydliga tillkortakommanden som kroppen, och sångerna är för den oinvigde svåra att skilja från varandra. Dessa utanverk har heller ingenting att göra med hans konst.

     På scenen utsrålar han sin egen obotliga ensamhet och sången är inget annat än suckar och stönanden i begrundan över densamma. Och så, i de sporadiska blickarna mot publiken, skiner han upp, ögonen glänser och läpparna säras i ett plötsligt leende, som om han överraskats av att andra känner detsamma och vill dela känslan med honom.

     Anspråkslösheten ger intryck av att blott slumpen placerat honom på scenen. Men just denna synbara slump är hans talangs väsen. Stora artister, de som blir oumbärliga för sin publik, de tycks komna blott av slumpen - ungefär som den miljonte besökaren på varuhuset. Det är få som förmår vara så allmänmänskligt typiska.

     För den delen är Ulf Lundell inte någon gapande fåne. Genom hela konserten, som varar över två timmar, syns i ansiktet, i de tafatta gesterna och introverta minerna, hur hans tankar vandrar. Det är mycket han har i sitt huvud, och där finns resonansen som gör stämman rik.

     På skiva, på radio och TV är han blek - Ulf Lundell behöver verka i köttslig närvaro.

     Musiken råkade denna kväll på ett halvfyllt men entusiastiskt Scandinavium vara tung och mustig rock'n'roll. Balladerna, hans klassiker, fanns med - lika tunga de.

     - Vart tog det andliga upproret vägen, kamrater? frågar han och fortsätter: Krossades det möjligen av det politiska?

     Sedan sjunger han "67 - vart har du tagit vägen nu?".

     Sista låten före inropet presenterar han: - För mig är det här en gospel, en svensk gospel.

     Alla vet vilken låt det gäller och sjunger andäktigt med Lundell, vars stämma blir magnifik. Gospel, måhända - i alla fall sköna ord. Det dräller inte av människor som kan göra den obotliga ensamheten så njutbar.

Stefan Stenudd