The Ventures

Den amerikanska instrumentalgruppen The Ventures bildades 1959 och har sedan dess givit ut över hundra LP-skivor, som tillsammans sålt i över 80 miljoner ex. Deras glanstid var på 60-talet, då de alldeles särskilt i Japan hade väldiga framgångar.

     Onsdagkvällens spelning på King Creole, som sedan tio års tid har 60-talsafton på denna veckodag, hade fyllt resturangen med företrädesvis medelålders män i kavaj och slips och ett visst, behärskat hårsvall. Det nästan lika gamla svenska bandet Shanes värmde upp publiken.

     Miljön och atmosfären på King Creole är identisk med den på Finlandsfärjorna.

     Från första ton känns The Ventures specifika gitarrljud igen. Den ena gitarren spelar raka, torra toner, den andra har ett mer sjungande ljud. Tiden har inte ändrat på något. Deras instrumentala versioner av 60-talets hurtigaste poplåtar kunde komma från ett positiv.

     I "Secret Agent Man" är sången bara refrängens upprepning av sångtiteln, likaså i "Tequila". De enstaka sånginslagen utförs summariskt, närmast ömkligt, och endast som försiktiga kryddor på det instrumentala.

     De fyra gubbarna står rätt upp och ner på scen, klädda i kortärmade sommarskjortor — inga särskilda scenkläder. De ser glada och goda ut, som farbröder och farfäder. Den yngste är 52 år.

     De är trygga på scenen och vet precis hur de ska hantera sina minimala musikaliska medel för att skapa lust och förtjusning hos publiken. Det är förbannat mysigt.

     Den musikaliska monotonin sätter snabbt sitt eget referenssystem, så att de små variationerna tycks bli allt större. De hanterar sin begränsade palett så skickligt att den verkar innehålla regnbågens alla färger.

     I "Apache" spelar en ylande gitarr mot en ömsom skrittande, ömsom galopperande gitarr, och resultatet blir som en Odyssé över prärien.

     Musikens landskap är ändå som på en filmduk — suktande, men platt.

     Just som banaliteten blivit övermaga känner The Ventures detsamma och de framför "House of the Rising Sun", därpå en 32-takters blues. I båda låtarna spelar de med plötslig tyngd. Jerry McGee hanterar sin gitarr med sådant patos att han ibland halkar över sin förmåga.

     Man känner plötsligt att också de, förstås, har levat. Sedan kommer "Hawaii Five-O" och allvarsstunden är över.