William

Chrougen, Lund

Konsertrecension i DN november 1991





Popbandet William består av fyra tjejer från Örnsköldsvik och en kille från Örebro, som sammanstrålade i Göteborg för fyra år sedan. Alla är i de mittersta tjugoåren och har spelat i olika obskyra band hur länge som helst. Som William har de nyligen släppt sin andra LP, "13 lögner & ett popband".

     Det där med popband måste tas med en nypa salt, trots att musiken är rak och enkel och texterna handlar om flickor och pojkar och det där vanliga. Mindre vanlig är den finurliga ironiska tonen som genomsyrar Williams låtar. Alltihop kunde mycket väl vara rena parodierna på svenska schlagers.

     Det är framför allt texterna som går längre. Sångerskan Incka Ullén visar en frispråkighet och en skärpa i lyriken - trots att ordvalen är vardagliga - som leder tankarna till Kristina Lugn och Sonja åkesson. Hon berättar om våra vanligaste känslovåndor med sällsynt pricksäkerhet och uppriktighet. Speciellt är det erotiken som mitt i poptonerna blir naket och intimt skildrad.

     - Jag vill att det ska kännas att jag har en fitta, säger hon frankt om sin lyrik. Och vi lever i en tid som är så tråkig att det bara är med könsorganen vi kan ha roligt.

     Inckas lyrik är stark nog att stå alldeles för sig själv, men några författardrömmar hyser hon inte.

     - Det är bara recensenter som läser nya svenska böcker. Nej, det här är ett perfekt sätt att nå ut med ord och poesi - jag vill ha hela kroppen med i orden.

     Det har hon också. På konserten i den ganska glest befolkade Chrougen visar Inckas kroppsspråk från första stund vilken vikt hon lägger vid orden. Hon stryker under och lever ut varje vers och refräng. Det första intrycket av texterna som komiska ironier bleknar snabbt, så att de står fram som allt starkare, allt personligare bekännelser - och anklagelser.

     Detsamma sker med bandets instrumentala inramning. Williams poplåtar blir allt skarpare i tonen, glider liksom i det fördolda från schlager mot kärv rock. Incka går i clinch med den övervägande manliga publiken, refrängerna blir lika mycket gift som honung.

     William blir en trojansk häst, popbandet visar sig trots det rara utanmätet vara rovgirigt. Grabbar i de sena tonåren lyssnar och stirrar med skräckblandad förtjusning.

Stefan Stenudd