Wilmer X

åhus folkpark

Konsertrecension i DN juni 1990





Midsommarafton i åhus storslagna folkpark bör vara ett slags ingemansland, där Wilmer X är ett av de få rockband med tillräcklig kaliber för att klara sig helskinnade. Men parken var bara drygt halvfylld, publiken riktigt städad och Wilmer X spelade behärskat.

     Malmöbandet har i ett drygt decennium gjort sig känt för en rockmusik som kunde riva Jerikos murar. Midsommarkvällens konsert hade inga sådana ansatser. Wilmer X har på sistone mjuknat i sin linje, kanske som ett resultat av ålder och sans. Det fungerar ännu inte.

     Musiken hade alltjämt sin skramliga, oputsade karaktär - sådant kräver intensitet och hejdlöst anslag för att förklara sig. Stundtals gav Wilmer X intryck, inte av förfinad mognad, utan av trötthet. Även Jalle Lorenssons munspel gick förlorat i ett färgsvagt töcken.

     Det är möjligt att deras nya, försiktigare spår ännu inte blivit hemtamt och inte funnit sina temasånger. Det är också fullt möjligt att bandet, efter ett decennium av livfullt buller på svenska scener, börjar bli blasé.

     En lugnare spelstil ställer först och främst krav på melodier - och det har aldrig varit bandets starka sida.

     - Wilmer X har inte haft för många hits som spelats i "Efter 3", sa sångaren Nisse Hellberg som introduktion till ett av de glesa undantagen - "Teknikens under".

     Hittills har de klarat sig utmärkt ändå, men de är på väg i en riktning som ställer specifika krav. Midsommaraftonens konsert gav inga signaler om att de ska leva upp till dem.

Stefan Stenudd