Win

Freaky Trigger (Virgin)

Skivrecension i DN juli 1989

Win: Freaky Trigger

Det engelska bandet Win kommer smygande på ett sätt som vid en viss given punkt genast väcker branschens intresse - kan det vara något nytt? Deras första LP passerade obemärkt och den andra distribueras i Sverige en god stund efter att den släppts i England. Win börjar låta höra om sig.

     "Freaky Trigger" har inte bara en rolig titel och ett omslag lika inbjudande som de moderna engelska popmagasinen - musiken är riktigt hörbar.

     Win framför den mjuka, lekfullt lågmälda pop som känns igen från till exempel Scritti Politti. I synnerhet den dämpade, bekymmerslösa sången klingar ibland mycket nära detta band.

     Men den stora, självklara parallellen är Marc Bolans T Rex från 70-talets glada år. Wins sång "Love Units" är snubblande nära Marc Bolan - körstämman i refrängen, gitarrklangerna och det tjocka diskantljudet. Även den ironiska kärlekslyriken är släkt med Bolans rader, fastän inte alls lika sjudande och dristig i ordvalet.

     Det är inte så att Win blir en tröttande karbonkopia på T Rex. Dels är världen inte så full av sådana att det skulle kännas vämjeligt, dels framför Win sin musik med en spelglädje som sätter egen färg även på de takter som kommer allra närmast föregångaren. Därför blir kontentan ett välbehövligt skott på en kvist inom rockens stamträd, som trimmades alldeles för kvickt.

     Svagheten hos Win ligger i texterna. Den anspråkslöst lekfulla musiken har inte fullt ut fått sin tvillingsjäl i lyriken. Wins rader är ofta få och i stället för ett antal verser repeterar de blott en eller två, tills låten nått anständig längd. Det kunde vara god puristisk rockpoesi, om dessa verser haft något mer att säga eller i alla fall ett riktigt träffande sätt att säga det.

     Marc Bolan skrev texter som var sina egna storheter, musiken alldeles förutan. De flödade av bilder ur fantasy och science fiction och de bisarraste dimensionerna av rockens subkultur. Men Win krafsar endast på dörren.

     Det är tydligt i deras texter att de vill in, så kanske ska de framgent ta vildare ansatser. Några välfunna satser antyder att de hittat till nyckelhålet.

     "Ooh sapphire babe, be my gem", är den friska hyllningen i låten "Rainbow" och på ett annat ställe frågar de sig: "Vad är kärlek om man kan döda för choklad?" Där finns ansatser till poesi lika kul som deras musik. Men de släpper inte loss.

     "If words had babies", sjunger de i låten "Taboo". Ja, åtminstone borde ord - framför allt i en låt med den titeln - ha ett sexliv.

Stefan Stenudd