Pelle Almgren & Wow liksom

Om man döper sitt band till Wow liksom, sin första LP till "Allting är bra" och får sin första hit med "Om å om igen" — då blir man oundvikligen en visa för tidningarnas vitsigaste rubriksättare. Och Pelle Almgren är gammal nog i branschen — fastän det här bandet är purfärskt — för att på förhand inse det. Ja, nog spelar han på det.

     Därför är det lätt hänt att inte vänta sig mycket annat spel av bandet, när de står inför publik. Men fredagens turnépremiär var mer wow än liksom. Det här är inte alls en popgrupp som mörats för svensktoppen, utan ett rockband som genom sin muntra debutsingel råkat få plats i den menlösa kategorin — de blir nog snart förvisade därifrån.

     Wow liksom spelade en frejdig rockmusik, som var kompetent utan att förlora sin skrovliga yta, och melodiskt pigg utan att bli beroende av lallade refränger. De dubbla elgitarrerna slirade fram på den höga hastighet som de dubbla trumseten markerade och Pelle Almgren sjöng trotsigt med sin pojkaktiga stämma.

     Han var klädd i kängor, kortbyxor och en T-tröja med den oväntade texten: "Sanningen är att Jesus lever". Nå, så fort han värmt upp åkte tröjan av.

     De enkla rocklåtarna framfördes nästan spartanskt och ändå med en spänst och fantasi som gjorde dem livfulla. Med små medel — framför allt roligt gitarrspel och enkel körsång — blev hela konserten betydligt kvickare än den timme som den pågick. Förutom de egna låtarna, som mest handlade om pojkars syn på sex, framfördes också Pughs "Dinga linga Lena" och, som extranummer, Björn Skifs schlagerlåt "Michelangelo". På skoj, och ändå med eftertryck.

     Det är synd att bandet är betydligt mer åtstramat på skiva.