Yeah Bop Station

De har låtit vänta på sig. I flera år har Yeah Bop Station varit ett överväldigande live-band, med sin lika tunga som muntra energi. Fast de bara är en trio kan de dränka sin publik i behagligt rak rock'n'roll, med ett tydligt spår av blues.

     Mia Kempff har en röst som är lika stark som innerlig, lika grov som välljudande. Den är varken kvinnlig eller manlig, utan svävar i ungefär det tenorregister som är de flesta manliga hårdrocksångares hemmaplan. Systern Clara spelar okomplicerade, tunga trummor och Thomas Larsson en gnistrande elgitarr. Kort och gott ett ljuvligt scenband.

     Äntligen kommer deras första skiva. Ska deras livfullhet lyckas smitta även CD-skivans sterila digitalteknik? Ja. Sällan hörs så självklar musik strömma ut ur modern studioteknik. Sångerna är lediga, arrangemangen idérika och ändå inte ett dugg tungrodda. Musiken glider fram och rycker med sig, som vilken vårflod som helst. På något sätt har de lyckats behålla all sin ledighet och lättvindighet på skiva — jag vet inte hur.

     Det är svårt att föreställa sig hur rock'n'roll ska kunna bli så mycket bättre.