Sad

Michael

Teaterpjäs om Michael Jackson


En pjäs om Michael Jackson, som jag skrev för Radioteatern 1990, där Anders Ekborg spelade huvudrollen i uppsättningen. Han kan sjunga, han. Jag tog mig vissa friheter i skildringen av Jackson, men det har visat sig sedan dess att verkligheten överträffar dikten.

Stefan Stenudd


PERSONER:

MICHAEL rockstjärna

PAL hans vän

DAD stjärnans far

MOM stjärnans mor

REPORTERN från Time magazine

FEN en sagofigur

MONSTER diverse fantasiväsenden


Framförd som radioteater 1990.


NUTID



Ett mörkt rum med uppstoppade djur, flipperspel och andra underligheter. Stor säng med sänghimmel. Flera tavlor med tjock, sirlig guldram - reproduktioner av da Vincis Johannes Döparen, gråtande barn, Andrew Wyeth, Degas balettflickor. Spegelteleskop vid panoramafönstret. En motoriserad gunghäst med myntinkast. Skyltdocka med prålig brudklänning. Stor spegel från golv till tak. Väldig kyrklig kandelaber med släckta ljus. Enda ljus är från TV-apparaten, som visar tecknade Disneyfilmer. I en fluffig tvåmanssoffa halvligger MICHAEL och PAL tätt ihop. Volymen är inte så hög på TVn och tittarna reagerar inte på det som visas - bara stirrar som i dagdrömmeri.


DAD: (utifrån)

      Michael!


Ingen reaktion.


DAD: (knackar försiktigt)

      Michael!


PAL byter ställning i soffan, i övrigt ingen reaktion.


DAD: (knackar igen)

      Mickey Joe, är du där?


MICHAEL:

      Mmmm.


DAD: (öppnar dörren en liten aning, ljus strilar in)

      Besök, Michael. Här är nån som gärna vill träffa dig.


MICHAEL reser sig ur soffan och kliver utan brådska fram till dörren. PAL lyfter huvudet och tittar, följer sen efter. DAD öppnar dörren lite till, men inte mer än några decimeter.


DAD:

      Här är en reporter från Time Magazine. De gör en lång artikel om dig, med bild på omslaget och allt.


MICHAEL: (räcker fram handen och bockar)

      Goddag.


REPORTERN:

      Goddag på dig.


MICHAEL:

      Det här är min kompis Pal.


PAL: (räcker också fram handen)

      Trevligt att råkas.


MICHAEL leder DAD åt sidan och viskar ohörbart i hans öra.


PAL:

      Det måste vara spännande att vara reporter på Time, är det inte? Resa över hela världen och så.


REPORTERN:

      Ja, ibland kan det vara det. Men alla får inte resa så mycket.


PAL:

      Nehej. Inte det?

(vänder och går och sätter sig i soffan igen)


DAD:

      Men hon är väldigt trevlig. Inte alls som de andra. Och det är Time Magazine! Världens största...

      Bara en minut, Mickey Joe. Några ord.


MICHAEL skakar på huvudet.


DAD:

      För min skull?


MICHAEL dröjer en stund och skakar sen på huvudet igen. DAD går tillbaka till REPORTERN.


DAD:

      Jag är ledsen, verkligen ledsen. Men det passar sig inte riktigt. Inte nu.

      Michael är inte riktigt på humör. Ni vet hur det är.


REPORTERN:

      Inte det?


DAD:

      Nej. Kanske en annan gång. Tyvärr. Nån annan gång.

(stänger dörren om sig)


PAL:

      Hon verkade ju rätt Ok.


MICHAEL:

      Slyna.


PAL:

      Vad då slyna? Det var väl inget större fel på henne? Inte vad jag kunde se.


MICHAEL:

      Hon charmade in sig hos Dad, bara för att få snacka med mig. Hon har smörjt och gnuggat honom hela dan, kan jag lova dig. Det är inte rent spel men det struntar hon i. Hon struntar i Dad och hon struntar i mig. Allt hon vill ha är exklusivt material till sin artikel. Så gör en slyna.


PAL:

      Ok för slyna, då. En rätt snygg slyna i alla fall, tycker du inte det?


MICHAEL:

      Äh!

      De tränger sig på från alla håll, Pal. Det är inte kul. De vill bara suga på mig.


PAL:

- Men det kan väl vara rätt kul?


MICHAEL:

      De är blodiglar! Om jag inte stängde dörren om dem, skulle de suga ut mig till sista blodsdroppen.


PAL:

- Åja, Mike. Du lever faktiskt på dem. Du försörjer dig ju på blodiglarna. Man kan faktiskt undra vem som suger på vem. I mina ögon ser det mest ut som om alla suger på alla.

      Vilken brakfest, eller hur! Vitsen är väl att vara en sån hejare på att suga, att man får i sig mer blod än vad de andra får ur en.

      Var och en sin egen Dracula!

      (morrar och sätter tänderna i MICHAELs hals)


MICHAEL brister ut i ett falsettrop och tar ett hastigt steg tillbaka. PAL ler och blinkar med ena ögat.


PAL:

      Blev du rädd nu, Mike?


MICHAEL:

      Det ligger inte till så. Du har fel. Det ligger inte alls till så!

      Livet är ingen kapplöpning mellan blodsugare. Det får inte vara så. Livet är nåt helt annat!


PAL:

      Livet? Vem har talat om livet? Jag snackade om rock'n'roll!


MICHAEL:

      Jag skiter i rock'n'roll!


PAL skrattar högt och länge. MICHAEL blickar otåligt omkring sig.


PAL:

      Ok, Mike! Som du vill. Du skiter i rock'n'roll. Säkert! Snart säger du väl att du skiter i alla miljonerna också.


MICHAEL:

      Jag skiter i miljonerna!


PAL gör en uppgiven gest mot skyn, sätter sig på gunghästen och släpper ner ett mynt i inkastet. Hästen börjar gunga.


PAL:

      Skärpning, Mike! Jag är inte nån djävla reporter från Time Magazine, ingen Bob Geldof eller Lionel Richie heller. Det här är Pal, Mike. Kommer du ihåg mig? Killen som du har närmast huden.

      Jag sväljer inte sånt där.


MICHAEL betraktar PAL bakifrån och kliver sakta inpå honom.


PAL:

      Har du glömt bort vem som satt med dig i studion när du läste in den där texten om ET?


MICHAEL: (drömskt)

      ET..!


PAL:

      Just precis. Barnskivan om ET. Och när du kom till det där stället när han dör en stund - oj, vad tårarna flödade på dig!


MICHAEL:

      ET...


PAL:

      Och nästa sekund slog du dig ner vid ett jättelikt skrivbord av mahogny med Steven Spielberg och alla djävla advokaterna, och klämde ur dem varenda nickel de hade!

      Som krokodilerna, Mike: de gråter när de äter.

      Så försök inte med mig, Mike. Du är så förbannat kåt på alla miljonerna!


MICHAEL: (lägger handen på PALs kind)

      Det är med miljonerna som med mycket annat här i världen: har man sett en så har man sett alla.


PAL: (rycker undan huvudet)

      Skit!


MICHAEL: (lägger åter handen på PALs kind)

      Jag har så många miljoner, Pal, att om jag tände eld på dem så skulle det brinna tills du blivit en gammal man med grått hår och rynkor över hela kroppen.

      Tror du att jag bryr mig?


PAL: (rycker bort huvudet igen)

      Skit!!


MICHAEL:

      Så många miljoner att ingen av mina bröder i Bronx klarar av att räkna till dem. Tror du verkligen att jag bryr mig?


MICHAEL fösöker än en gång lägga handen på PALs kind, men denne duckar och hoppar av gunghästen.


PAL:

      Skit, skit, SKIT!!!


MICHAEL:

      Pal... vill du ha dem?


De står alldeles stilla en stund, sen griper PAL MICHAELs haka och ger honom med andra handen en rungande örfil.


MICHAEL:

      Ja..!


PAL gör om det.


MICHAEL:

      En gång till!


PAL slår ett par gånger, vänder sig sen om och faller ner i himmelssängen.


MICHAEL:

      Pal, Pal, Pal, Pal, Pal...

      Jag var elva år när jag gjorde min första miljon. Elva år!


PAL:

      Tror du inte jag vet det?

      Ända sen jag själv var i samma ålder har jag vetat allt om dig. Precis allt! Och det har varenda tjej och varenda kille från New York till LA, från Miami till Seattle - varenda en över hela djävla världen. De tapetserar sina rum med din nuna, somnar med din röst i hörlurarna, drömmer om dig när de sover och drömmer om dig när de är vakna, där de sitter och hänger i skolbänkarna.

      Det är inte lätt att ha dig för sig själv.


MICHAEL:

      Det är inte lätt att vara sig själv.

      Tro mig, jag skiter i miljonerna. Fy vad jag skiter i dem!


PAL:

      Jag med!


Han drar MICHAELs ansikte till sig och kysser honom på kinden. MICHAEL blundar hårt. Utanför fönstret skrider MOM förbi, stannar och kikar in med näsan tryckt mot rutan. Videofilmen stängs av och TV-rutan flimrar.

      Det knackar försiktigt på dörren.


DAD: (ropar genom dörren)

      Mickey Joe! Hon ska just gå, reportern från Time magazine... Är det säkert att du inte har ändrat dig?


MICHAEL:

      Neeeej!


DAD:

      Du vill inte? Ok, Ok, Mickey Joe. Det var tråkigt.


MICHAEL:

      Neeeeej!


DAD:

      Ingen anledning att ta i så. Jag ville bara höra mig för. Hon går. Ingen skada skedd. Förlåt, förlåt.


MICHAEL:

      Neeeeej!


PAL:

      Det är bra, Mike. Ingen fara. Hon går nu. Han också. Alla har gått sin väg.


MICHAEL:

      Nej.


PAL:

      Vi hörde det.


MOM backar från fönstret och går sin väg.


PAL:

      Pengar har ett högt pris.


MICHAEL:

      Om det bara var pengarna ändå. Då skulle du få dem allihop.


PAL:

      Om det bara var pengarna, så skulle jag inte vilja ha dem.


MICHAEL:

      Vet du varför Beatles slutade turnera?


PAL:

      Inte den blekaste aning.


MICHAEL:

      Jag pratade med Paul om det. Paul McCartney, du vet.


PAL:

      Jag vet. Den där engelsmannen med en riktig hagga till fru, ja.


MICHAEL:

      Beatles hade världens flyt, i början på sextiotalet. Love Me Do och Please Please Me och Hard Day's Night och allt vad låtarna hette. Publiken var alldeles vild, vart de än kom i världen. Sprängfyllda konsertsalar, alla skrek som stuckna grisar, svimmade och hade sig. Oslagbart!

      Ringo, deras trummis, hade råkat säga att han gillade geléhallon. Nästa konsert dränkte de honom i geléhallon! Tonvis! Oslagbart.

      Publiken tjöt hela tiden så högt att bandet aldrig kunde höra en ton av vad de själva spelade!


PAL:

      Inte konstigt att de la av då.


MICHAEL:

      Nej, nej, det var inte alls därför! Inte för fansen. Det var underbart, förstås. Vansinnigt men underbart.

      Nej, det var de andra som förstörde allt.


PAL:

      Vilka andra?


MICHAEL:

      Journalister och fotografer som aldrig gav sig. Managers och affärsmän och lycksökare som kom och tog för sig. Borgmästare, polischefer och alla andra viktigpettrar som krävde att Beatles skulle gå på cocktailparties och vara rara mot deras döttrar och skriva sina namn och små verser i deras gästböcker, och stå med armarna om deras axlar när lokalblaskornas fotografer kom.

      Det var de som förstörde. Blodsugarna.

      Blodsugarna!

      Tänk dig själv att behöva smila och skaka hand med feta borgmästare som spottar när de pratar och luktar vitlök och bourbon. Och deras fruar som envisas med att kyssa en på kinderna som fransmännen gör, fast de är så här tjockt sminkade i ansiktet. Och de trycker sig emot en och flirtar så mycket de orkar. Och det är farligt, för leker man inte intresserad så blir de sura som citroner och kan ställa till bråk.


PAL:

      Jag hör att du vet vad du pratar om.


MICHAEL:

      Varje gig, i varje ny stad man kommer till på turnén.

      Det är ett gatlopp.

      Att räcka fram handen till dem är som att sticka in den i gapet på ett lejon.


PAL:

      Eller i en kossas arsle.


MICHAEL: (skakar på sin hand)

      Äckligt!


PAL:

      Ja, jag har väl också stött på de där gubbarna med svettiga underarmar och whisky i andedräkten. Och kärringarna med löständer som skallrar ikapp med juvelerna.

      Och det har väl hänt att de varit på mer än min hand.


PAL håller upp sin hand och betraktar den. MICHAEL sneglar på honom.


PAL:

      Ja, ja. Det finns väl stunder när man vill ha handskar över hela kroppen.


Fortsättning